Biografi

Rolf Wikström

Rolf Wikström har gjort Ca. 20 album mellan 1975 och 1989, och ca. 3.000 konserter mellan 1975 och 1999. Han fick Ferlin-sällskapets trubadurpris 1989, SKAP:s pris 1990, LO´s kulturpris 1992, och Stockholms Stads Bellmanpris 1995. Han är den ende icke engelsksjungande bluesartist som omnämns i Virgins blueslexikon.

Från debutsingeln 1972, där han kallade sig Cool Hambone, till CDn “Starka band” från 1998, har Rolf Wikströms produktion utgjort en smärtans och viljans manifest. När Rolf Wikström var 13 år, förstod han att hans stamning skulle påverka och styra hela hans liv. Det var smärtsamt att komma till insikt om att han aldrig skulle kunna deltaga på lika villkor i livets stora kapplöpning. Hur kompenserar man för språket? Man använder kropp och hjärna. Först blev det fotboll, sedan musik.

Roffe fick låna en gitarr av en morbror. Han började ta ut melodier som han hört på radio. Det blev sologitarr direkt. Att det gick att spela ackord kände denne autodidakt inte till. En dag kom en tv-reparatör på besök, plockade upp gitarren och påpekade att den var helt ostämd. Han stämde den och sedan var det bara för unge Wikström att börja om från noll igen.

Detta med musik var en dröm för stor att kunna uttala. Att stå på en scen var inte att tänka på, ännu mindre att spela in en skiva, men så svarade han på en annons i Dagens Nyheter under “Musiker sökes”. Pianisten “Slim” Notini sökte gitarrist. Det blev inget den gången 1965, men några år senare fick Wikström börja i Slims Blueas Gang. Bandet gav ut LP:n “The blues ain’t strange.”

Enligt myten är bluesmusikern en arbetare eller bondpojken som släpper greppet om grepen en dag, greppar gitarren och drar till stan. Bor man redan i staden och just har pluggat färdigt på universitetet är detta lite svårt. Visserligen är Rolf Wikström sprungen ur arbetarklassen och kan skryta med att ha sorterat kuvert på postgirot på morgnarna, men innerst inne i det Wikströmska blueshjärtat döljer sig en nationalekonom, en man som under en AMS-anställning suttit och ritat diagram i parti och minut för Länsplan -75 och räknat på fertilitetens variationer i Stockholms Län. Han vaknade dock varje natt i ångestsvettningar, så när den första LP:n i eget namn kom ut 1975 var det lätt att döda ekonomen i kroppen.

Tolkningar av Nils Ferlins lyrik innebar en komersiell och konstnärlig vändpunkt. Skivan sålde guld, över 50 000 exemplar, och Wikströms eget textskrivande och förhållande till text och musik, gitarren och sången, har märkbart förändrats sedan Ferlin-projektet. 1996 kom Ferlin-skiva nummer två, “…din längtans blå anemone.” Bluesen har delvis fått ge vika för en modern visa i vuxenrockens kläder. Efter mötet med Ferlin har Rolf Wikström tagit sitt textskrivande på ett ännu större allvar. Det var de av Artur Lundkvist hyllade raderna “Mitt hjärta är hett som en masugn och kallt som ett fattighus” som fick Roffe Wikström att inse Ferlins storhet.

Rolf Wikström har skrivit egna texter sedan han var fjorton år. Att det blev texter på svenska hade inte så mycket med musikrörelsen eller Pughs första platta att göra. Det var snarare Cornelis, den svenska vistraditionen och aktiviteterna på vispråmen Storken som inspirerade.
Wikström är en av de riktigt stora svenska rockpoeterna. Det är märkligt att han hamnat på sidan av alla grupperingar och rörelser och aldrig fått det erkännande han är värd. Här finns en bredd i texterna som knappast någon av de hyllade generationskamraterna kan skryta med. Rolf Wikström är faktiskt både fruktansvärt rolig och tung.

Världen skildras utifrån den lilla människans perspektiv. Klassamhället genomskådas och avslöjas. För människorna som lever på botten går det i praktiken ut på att antingen vräka allt över ända eller supa sig fulla, att hitta en kvinna och glömma eländet. Lite av gråta-i-ölen-bluesens sentimentalitet, uppstadgad med gamla vänsterideal och i kombination med countryns lätta och humoristiska idiom, ger texter som hamnar i närheten av ett Vreeswijkskt språk.

Precis som Cornelis visar Wikström i till exempel “Gud på tunnelbanan” att socialrealism inte behöver vara oförenligt med gott humör: “Han (gud alltså) klev av vid Kärrtorp Det är där han bor Han skulle till systemet tjacka pilsner åt sin bror Brorsans hans är krympling och han krökar hela dan, och han skrämmer alla ungar, och han är elak som själva fan”
Det finns ingen så svart som Rolf Wikström. Ibland går han in i det där hålet och kommer tillbaka med texter som balanserar på gränsen till det outhärdliga. Nästa kväll hoppar han ner från scenkanten och ålar sig fram genom kvinnorna i publiken med gitarren som en väldig fallos framför sig, den elegante busen, den råe sällen med de grå tinningarnas charm.

Den misshandlade och stammande pojken är tusen mil borta och här kommer en man, en riktig hoochie-coochie man, som får de flesta jämnåriga eller yngre svenska rockartister att verka fjuniga och ganska beiga. Tonerna han vräker ur sig i “Jävla måndag” eller “Som vattnet flyter i floden” är förtryckta generationers uppdämda skrin som ekar genom seklernas tystnad. Han spelar som en gud men detta är bortom gott och ont. Här finns varken djävul eller gud. Här existerar endast ett enda orgiastiskt nu, där inälvorna slits ur kroppen och läggs på bordet. Blues blir en futtig och begränsad beskrivning för vad Rolf Wikströms konst går ut på när den är som mest formfulländad.